ÅLADALA
Karin Dalaryd
20 år senare – 1987 – behövde vi mer utrymme. Det hade tillkommit tre mågar och sex barnbarn med namnen Åhlin, Larsson , Dalaryd(Å- LA-DALA).
Och Hasse Une brukade fiska ÅL i viken nedanför. (ÅLADALA = finurligt namn, tycker L.B )
Samme byggmästare hjälpte oss att under våren bygga ett större hus, som hölls ihop av en stor terrass. Det gick bättre med byggandet den här gången; Lukken och jag hade inga tvister alls.
Vad som däremot hade varit tjurigt var våra sammanstötningar med Norrtälje kommun för att få tillstånd. De skäl som angavs för att vägra oss bygglov var så formella och så krystade att man så småningom gav med sig. Till sist lär det så här: ”Okey, gör så här: rita det större huset lite mindre och skriv ”Vedbod” på det lilla. Era första små hus måste ni i alla fall riva!…..men vi kommer aldrig dit och inspekterar!”
Den stora terassen blev då och då skådeplats för barnbarnens cirkus-revy-kabaré-jyckel-påhitt, där äldsta barnbarnet Elin (Lenas dotter) hade en framträdande roll som domptör och konferencier. Den lilla avgift som våra grannar (publiken) måste betala förklarade hon med orden: ”Den ska gå till plågsamma djurförsök!” Ett uppskattat inslag var ”Korpholmens siamesiska tvillingar,” d.v.s. Henrik (Kerstins son) och Arvid (Åsas son) , två lintottar vars huvuden stack upp ur den utvidgade halsringningen på min Korpholmströja och vars ben reducerats till två normala ytterben + ett dubbelben i mitten. Bara ytterarmarna stack fram ur ärmarna och höll mellan sig en korg med bullar som de bjöd runt. Flera år i rad återkom dessa jippon med alltmer avancerade inslag.
Den tiden skulle vi gärna uppleva igen!
VARFÖR JUST VI?
Karin Tidner – Dalaryd.
Det enkla svaret på varför Sten och jag fick chansen att köpa en tomt här på Korpholmen (Sviholmen) så förbluffande billigt är att Inger och jag blev väldigt goda vänner på gymnasiet.
Här kommer en mycket utförligare redogörelse:
År 1947 började vi båda i samma klass (första ring) i Wallin-Åhlinska gymnasiet. Vi var lite yngre än de andra och mycket jämnåriga, det skilde bara tre veckor, och vi åkte med samma buss hem. Vi började göra latinläxorna tillsammans men så småningom blev det mindre läxläsning och mer prat om livet i allmänhet och killar i synnerhet.
Att komma in i den musikaliska familjen Hedström och känna sig så välkommen i deras vackra villa var för mig en stor glädje. Inger tog mig med på mitt första operabesök, Rigoletto, sen kom Trollflöjten och Faust m.fl. På den här tiden sa vi ”tant” och ”farbror” och neg för vuxna. Men Ingers mamma (Bibbi) behandlade mig som vuxen och det var något nytt! Görvel var kolossalt snäll och lånade mig sina silverskor, när jag skulle på ”dans” med lång klänning. Lilla spralliga Lena träffade jag uppe i fjällen, där Inger och jag varit på en jullovsvecka . Året därpå var alltså Lena där också med sina fyra kompisar. Hon var alltid ”dökär” i någon; den här veckan var det Ottar, som var gårdskarl på panget och senare var hon ”dökär” i Korven. Inger och jag kände oss förstås mycket vuxnare och förståndigare.
Jag blev bjuden till Korpholmen en vecka sommaren 1949 och inkvarterades i det lilla rummet under trappan i Oroligheten. Varje morgon väcktes jag av Ingers pappa (Calle) som kallade mig ”den latinska damen”. Sommaren därpå var Inger hos mig på Singö. Min mamma och pappa tyckte mycket om henne. Hon var alltid rak och rättfram – mycket nyttigt för mig! När hon skulle åka hem sa hon till mamma ”Tant, jag har förstått en sak: lärare är också människor!”
Efter gymnasiet träffades vi mycket sällan, tyvärr. Jag gifte mig med Sten hastigt och lustigt och vi bodde inhysta ett par månader första tiden, men snart hade Inger tipsat sin farbror (Nils Henrik) om vår belägenhet och han lät oss hyra en etta på Alviksvägen 29.
Vi var överlyckliga!