Slagsmålet

Vi minns olika saker. Här kommer tre olika versioner av en och samma händelse.

Först Anders, sedan Kajs, sedan Jennys versioner

Anders version:

Det stora slagsmålet i Ä-torp

Midsommarfirande på Korpholmen är av tradition väldigt trevligt. För att göra saker och ting än trevligare så arrangerade Kaj mfl en midsommarfest hemma hos Lena och Janne. Vi var som jag kommer ihåg det Kaj, Anna, Ella Böving, Jenny Åkerman, Bosse Bethge, Thomas Åkerman, Nina Ödlund, Annika Löfqvist, Nalle Une, Magnus Palm, Calle Kihlman samt undertecknad. Vi var säkert fler, och det skulle komma fler!

Under kvällen eller dagen så hade Kaj kontakt med systrarna Allerstrand på Stugholmen. De undrade vad vi Korpholmare skulle göra och Kaj berättade att vi skulle ha fest i Ä-torp med gitarrspel och stoj. En lyckad fest på denna tid innehöll förbehållöst gitarrspel, sådana var reglerna!
De tre systrarna Allerstrand tyckte att det var en utmärkt idé att de skulle komma över, dock hade de ett önskemål, de ville att deras två polare (Tome och Åhman) även skulle kunna slå följe. Vi tyckte det lät som ett utmärkt upplägg och de anlände senare på kvällen.
Jag kommer inte riktigt ihåg vilken tid de anlände men det hade skymt, så där fint som det bara kan vara på midsommarnatten. Ganska snart visade det sig att systrarna Allerstrand fann sig väl till rätta, värre var det för deras sällskap, Tome och Åhman.  Dessa två herrar visade ganska snart att deras agenda inte innehöll gitarrspel, än mindre vanligt hyfs. Ganska snart började de provocera, och om jag inte missminner mig så var de på bland annat Bosse. Magnus Palm noterar detta och försöker i sann demokratisk anda leda in Tome och Åhman på andra tankebanor. Om det var deras oförmåga att ta till sig Magnus budskap eller om de redan då bestämt sig för att slåss, det vet endast de själva. Ganska snart startar tumultet. Ute på verandan och inne i köket är det full kalabalik. Alla blev rätt panikslagna och det kändes som om Bulten i Bo och hans bror var på besök. När det är som mest stökigt så kommer Lena och Janne hem, de hade även Görvel!
och Petter med sig.

Petter är den som ifrågasätter vad som pågår varvid Åhman eller Tome svarar – Håll käften gubbjävel!!! Petter responderar – ja, jag är en gubbjävel, ja just det ja!
Sedan ställer Petter en följdfråga om det är ett privat slagsmål eller om det fanns möjlighet att själv deltaga. Här slutar svaren från stridstupparna och situationen lugnar ner sig något.

Jag personligen tar jag Åhman på promenad ner mot bryggan för att möta upp Birgitta Allerstrand som var på väg från Stugholmen. På vägen ner mot bryggan så får sig växthuset en uppsträckning av ynglingen, annars så klarade vi av promenaden utan större missöden. Under promenaden så berättade Åhman att det var så oerhört trist att hans och Tomes gemensamma festade ofta slutade på detta sätt. Som ni säkert förstår så avstod jag vid detta tillfälle att ge lite handfasta råd, främst gällande deras attityd.

När vi närmar oss bryggan så ser jag att Birgitta har cirka 100 meter kvar till oss. Birgitta rodde och det var dessa pojkars smala lycka eftersom hon gjort av med lite överskottsenergi på vägen. Den energi hon hade kvar var tillräckligt för att skrämma vettet ur stackars Åhman, pojkstackarn dök i och simmade rakt ut i vattnet. Detta tilltag stressade inte upp Birgitta nämnvärt utan hon rodde lugnt och stilla mot det illa simmande slagskämpen. Hon sade med myndig stämma till den ynklige simmaren, att var det så att han tänkte fortsätta att simma så hade hon ett alternativ för honom. Birgitta inställning till gossen i vattnet framgick tydligt då hon föreslog att hon ”skulle slå ihjäl honom med åran” om han inte pallrade sig upp i båten.

Enligt uppgift fick dessa pojkar sova ruset av sig vid busshållplatsen på Yxlan. Vår midsommarfest tog abrupt slut, men vi kommer aldrig att glömma den. Året var 1983.

 

Kajs version:

Slagsmålet

Av Kaj Böving

Anno 1981

Våld & handgemäng på korpholmen? Ja tyvärr har våldets mörka krafter även besökt vår ö i början 80talet.

På midsommarafton 1981 så samlades ett 15 tal Korpholmare med div gäster från stan, Brokholmen och Anders från grannön Lillholmen (Anders alias PP, Pelle Petrol efter att han sålt bensin samt fotogen ur prästostsäljaren Gösta Janssons urdruckna eau de vie flaskor)

Vi samlades i Janne och Lenas hus Ä torp för att dricka öl, lyssna på Magnus Ugglas Bobbo Viking, snacka skit och liknande sysselsättning som man gjorde på den tiden. (och typ idag med…) Lite senare på kvällen kom in Malin på stugholmen som var inbjuden. Malin hade med sig några ”vänner” från Åkersberga, Tomme och Åhman som likt Bulten i Bo (i Emil i Lönneberga) inte bara druckit sockerdricka och gillade att slåss.

På verandan satt Magnus Palm från stan och Bosse samt Tomme och några till och snackande. Tomme uppträdde ohyfsat mot Bosse och Magnus påpekade detta för den brännvinsfryntlige bråkstaken från Åkereberga. Tomme ogillade Magnus synpunkter och där vettet tar slut tar nävarna vid. Hux flux flög han på den något förvånade och mycket fredlige Bosse. Tommes vapendragare Åhman uppmärksammade (i hans tycke) den glada nyheten att det vankades slagsmål. Jag, Anders, Calle, Nalle och några till försökte stoppa bråket men det gick inget vidare. Det uppstod ett slagsmål som vi inte saken maken till i mannaminne. Tomme & Åhman var glada som spelemän och vevade nävarna till höger och vänster. De slog tom kvinnor. Nina Ödlund från Brokholmen fick en högerkrok rätt o nyllet och Ella fick en knuff. PP som varit i skogen och lättat på trycket kom fram för att se vad som stod på, TJOFF åkte en förvånad PP på en vinge som han aldrig glömmer. Efter en stunds brottnings/boxningsmatcher så lugnade de i alla fall ner sig (eller orkade inte längre eller kanske tyckte det var trist att slåss med mesiga Korpholmsbor som inte var roade eller vana att slåss och bara så ”sluta!”)

Anders och jag följde Åhman ner till bryggan. Han gav växthuset (i plast som tur var) en spark och sa

”FAAN det blir ALLTID strul!!” (Vi höll inte med…)

Stackars Malin hade ringt sin mamma Birgitta och Hasse på stugholmen som kom med TOMTANK (gul båt som finns än idag) Lena och Petter kom älgande över ön för att bidra med sin vuxna auktoritet.

Tomme insåg att han inte var välkommen på vare sig korpholmen eller stugholmen och hoppade i vattnet och började simma hem till Åkersberga. Birgitta körde fram båten intill och sa strängt

”Kom upp i båten annars klappar jag till dig med åran” Han insåg att det skulle ta en stund att simma till Åkersberga så han kom upp i båten.

Åhman var inte så förtjust i att det kom vuxna och sabbade deras roliga handgemäng. Han skulle förklara det för Petter med ett ”GUBBJÄVEL!!!” Den språkbegåvade Petter insåg att man ska tala med bönder på bönder språk svarade ”ja just det, ja just det gubbjävel, ja ja ”

Efter det så tog Birgitta och Hasse Tomme & Åhman med sig i båten och släppte av dom i alsvassen och sa ” Ni kan GÅ hem till Åkersberga.” De kom aldrig mer tillbaka

Jag vill påpeka att vi var före under och efter kvällen och även idag är mycken goda vänner med alla på grannön Stugholmen. Men de har inte bjudit ut Tomme och Åhman mer till sig….

Jennys version:

 

På den här tiden var mina närmsta kompisar Tomas och Kaj och vi skulle fira midsommar i Ä-torp. Några andra i vår generation från ön och grannöar (jag bodde ju då på Brokholmen) skulle dyka upp så det kunde bli lite fest, och många var där. Stugholmsgänget hade råkat få med sig några objudna slynglar från Åkersberga som tyckte att detta var ett lattjo tillfälle att få visa sina muskler. Det regnade och var mörkt ganska tidigt. Någon form av dispyt uppstod mellan några personer och Mange Palm försökte lugna ner de slagsmålssugna, med ganska dåligt resultat. Min syster Nina, som på den tiden var inbiten och modig pacifist (hon och Mats demonstrerade tex mot fängelsestraff för totalvägrare), och hon hade vid den här tiden en rätt ball fly-frisyr och var snygg och gjorde henne ganska manlig i sitt utseende. Hon gick in mellan bråkstakarna och ställde sig helt enkelt där för att hindra dem från att nå varandra med sina pigga knytnävar. Dock: Hon fick själv stryk, och då någon upplyste ”Tomme” eller möjligen ”Åman” om att han slagit en tjej fick han värsta ångesten ”Var det en tjej? Å nej!! Jag har slagit en tjej! Jag har slagit en tjej!”. Varför det nu skulle vara OK att slå en kille … Nu började ett vilt slagsmål som gick ut på att Korpholmarna försökte avstyra och gå emellan, medan Åkersbergagänget tyckte att det var nu det roliga började. Det hela var mycket obehagligt och jätteläskigt, som att vara inne i en actionfilm. Jag minns att Tomas och jag gick upp en bit i skogen och jag fick sitta där med armen om honom och försöka lugna, fast jag själv var rädd också. ”Fy fan vad läskigt! Fy fan vad läskigt!” minns jag att han sa om och om igen. Och det var det. Jag minns det också som att vi Korpholmare var tämligen nyktra, i alla fall i jämförelse med de däringa utsocknes oknytten! Plötligt är ”Tomme” (eller möjligen ”Åman”, namnen går ihop i mitt huvud, kanske var det en och samma person) borta och det pratades om att han blivit sur och skulle åka härifrån. Då han inte hade någon båt lär han ha hoppat i havet för att simma till Alsvassen i raseri (och vatten). Vid detta läge ringde någon polisen, som endast sa att de minsann inte hade en chans att komma för en sådan sak, ville han bada var det väl hans sak, ungefär. Men den rådigaste av ungdomarna, minns inte vem, ringde till Fadersfriden där alla ”vuxna” befann sig, och det är nu som kvällens största hjälte gör entré. In genom dörren (vid pianot, inte verandavägen) klev plötsligt en genomblöt Petter, iförd lång svart regnrock, sydväst och stark ficklampa. Som den coola gubbe han var lyste han resolut bråkmakarna i ansiktet och sa lugnt att nu var kalaset slut och det var dags att gå hem. ”JÄVLA GUBBJÄVEL!!” utbrast skurkarna, varpå Petter fällde den legendariska repliken, med sitt karaktäristiska sätt att uttrycka sig och med sin speciella röst, och var helt saklig: ”Ja just det ja, jag är en jävla gubbjävel ja, och nu är kalaset slut, ja just det ja!”. Jag tror att den scenen blivit så klassisk för att det för oss, i alla fall för mig, men säkert för de flesta, blev en sådan väldig förändring, från värsta skräcken, till att vi blev ”räddade” av en pålitlig, trygg och väldigt rolig hjälte. Jag har många härliga minnen av Petter, givetvis, eftersom jag fick njuta av honom när han blev min svärfar, men det här minnet från 1983 har etsat sig fast, till min stora glädje.

Det blev snabbt tomt på gäster och Lena samlade alla ungdomar till något slags krismöte, gjorde te och mackor medan vi städade. Sen pratade vi resten av natten om vad som hänt och hur vi alla känt.