Fiskefärd/Atlanta

 

 

Jag (Nils-Thomas) var, tror jag, 8 år och fick äntligen följa med gubbarna på fiskefärd. Som jag minns det var min far Nils-Henrik, farbror Carl-Gunder, Carl-Henrik Nordlander, Svante Näsmark och min bror Jossan med på färden. Förmodligen fler gubbar i en ytterligare båt än vår Gungafin.

På släp hade vi Atlanta för att få ut nät och långrev, eftersom Gungafin var alldeles för otymplig för ett sådant uppdrag. I Atlanta lades alla fiskeredskap; Nät, spön av olika slag och en långrev som vi maskat på kvällen innan. Masken hade min far med sig från stan (!) i en låda, fina daggmaskar som skulle maskas på, inte för små bitar eller heller för stora.

 

Färden gick till Fredlarna där vår far hade fiskevatten (som Jossan senare fick överta). Gungafin gick utan last ca 8 knop, men med folk ombord och Atlanta på släp säkert mycket långsammare. En i min smak perfekt hastighet när man färdas österut genom skärgården.

Väl ankomna till Fredlarna lagades det middag och fiskeredskapen lades ut. Jossan och Svante rodde sedan i land för att resa tält och bubba madrasser, sovsäckar osv. Jossan var sur för han och Svante inte fick plats i båten – detta för att jag fick vara med och tog plats. På kvällen samkväm. Jag kröp upp i förpiken för att sova så småningom. Men det var svårt att somna. Herrarnas samkväm var roligt att lyssna på. Carl-Henrik (Nordlander) kom igång ordentligt. Han föll in i sin roll han hade i Klubben som kverulant och kvirrade, herrarnas skratt var höga och hjärtliga. Finns nog inget bättre att somna till för en 8-åring.

Morgonen var fin och far började laga till frukost. Vi konstaterade att Atlanta inte syntes till och vi drog slutsatsen att grabbarna börjat plocka upp nät, vilket var fel!

Svantes röst hördes från stranden med frågan: Var är Atlanta?

Förvirring. Båten var borta.

Uppenbarligen hade hon blivit dåligt förtöjd och flutit iväg….

Far tog sin kikare och gick upp på en höjd och såg runt och fick syn på henne långt ute på fjärden. Det gick gäss på vågorna och hon så ut som en svart gungande prick i allt det vita. Det var bara att kasta loss och hämta henne och bogsera tillbaka till ankarplatsen. Metrevarna var tilltrasslade eftersom grabbarna låtit två krokar ligga ute under natten. Far grumsade lite över att Atlanta inte blivit tillräckligt uppdragen kvällen innan.

Efter frukost togs näten upp av grabbarna och jag fick äran att ro båten när far tog upp långreven. En långrev är LÅNG! Gissningsvis 100 krok med ca 20 cm mellanrum. Plötsligt hojtar far till: ”Nu har jag en ål! Det känns att den har gottat ner sig i botten” – det var ett sänke (tegelsten) som ramlade i över båtkanten. En 8-åring kommenterar inte sådan otur. När det bara var några få krokar kvar ropade han igen: ”Nu ÄR det en ål!” Jag slutade att ro och gick akterut för att titta och det var sant. Den var en mycket tjock ål och väldigt lång. De som hållit, eller försökt greppa en ål vet hur det är. Vi hade ingen håv. Far fick dock tag i den, den kom ner på durken. Han höll den med bägge händerna, men när han skulle slå den groggy mot båtkanten gjorde ålen en elegant krumbukt och återgick till sitt rätta element. En 8-åring ger ingen kommentar när far sumpar en nyfångad ål. Ingen av oss sade något när vi kom tillbaka till de andra – det var en tyst överenskommelse!

Jag minns inte hur det gick med näten. De kom upp, men om det fanns fisk i dem vet jag inte.

På hemvägen stannade vi för att äta lunch. Far lagade maten, gubbarna tog ett par snapsar och snart gick pratet igång om hur man ska dra upp en båt.

Svante höll en lång utläggning hur det hela alldeles säkert gått till. Jag minns inte ordagrant men något liknande nedanstående var det:

 

”Detta är en komplott! Vi drog upp båten högt upp på berget! Att den sedan flutit iväg kan bara ha en förklaring: Någon gick i land under natten, virade revarna runt båten och knuffade ut den. Dessutom tog det Nisse bara en minut att fånga in Atlanta i kikaren! Han måste ha vetat var hon fanns!”

 

Min farbror, Carl-Gunder, slog ut sina långa armar och ropade med sin genomträngande barytonröst: Svante, du borde fanimej bli advokat!