ATLANTA

Att hämta mjölk på sommaren och fira nyår

Thomas Hedström gift med Solveig.

Varande yngst i generationen har jag senare tillkommande minnen än min kusin Lena. Jag är ju ”ung” – 8 år yngre! Och får haka på där.

En livsviktig uppgift ! Att hämta mjölken. 2 Liter varje afton efter kl 7.

Vi hade en båt – Atlanta – som var tänkt som roddbåt när hon byggdes. Tre tofter och aktertoft. De två mittersta hade årklykor så att man kunde ro med dubbla par åror. Hon var vacker och tjärad – drogs upp på land när man måste och tjärades varje år.

Men att ro en båt för att hämta mjölk i Glyxnäs var ju för långt att ro – även om det fanns en betydligt större båt med motor att fara med. Atlanta blev försedd med en aktersnurra i form av en Penta, 2 cylindrar och enormt tung. Ingen orkade ensam bära motorn på våren när den skulle sättas på plats. Stackars Atlanta! Hon tippade baklänges när motorn var i full gång och sikten föröver var noll – såvida inte någon satt längst fram och tyngde ner.

Det var en stadig båt. Rätt manövrerad klarade hon alla väder. Hård blåst, höga vågor och motorn igång kunde hon rätt styrd, klara allt. Ett eller två barn fram och moder vid ”snurran”, rätt parerad mot höga vågor klarade de allt, modern och Atlanta. Men dramatiskt kunde det bli.

Det var ju inte alltid säkert att motorn gick i gång på första rycket vid Glyxnäs brygga när viden hårt låg på från söder. Då gällde det att klamra sig fast vid bryggan tills man visste att fanskapet gått i gång på allvar. Ibland tog man fel på signalerna från snurran dvs. att den dog efter några sekunder efter det att man släppt taget om bryggan. Höga vågor mot land i en liten båt utan att veta hur man ska flyta eller simma, skapade panik i en liten grabb som var med. Flytväst var inte uppfunnet och jag kunde inte simma

Men det var alltid oberoende av väderlek en absolut nödvändighet att hämta mjölken! 2 liter varje afton. Jag tror att det väckte en viss respekt hos Aina, som hade korna, att vi alltid hämtade hennes hårt ihopslitna mjökiltrar som sattes upp ”på räkning”.

Att sedan gå hemåt i motvinden var roligt om vågorna gick höga – det fanns inga som var FÖR höga! Vid ett tillfälle på väg hem, moder vid snurra och jag och min syster på förtoften, styrdes som vanligt mot vågorna från söder. Kruxet var att vid Korpholmens södra udde pricka in tillfälle att vända tvärt MED vågorna. Modern missade – och en jättevåg svepte in snett bakifrån. Mor paskvåt om baken och vi förut skrattade hela vägen hem. Väl framme vid Kvällsfriden förtöjde vi båten och gick i land, våta var vi ju! Min syster – som aldrig tvekade att bada oavsett låg vattentemperatur eller dåligt väder – hoppade i sjön (”jag är ju ändå våt”), men när jag ville hoppa efter blev det stopp! Vår mor, som vitt jag kommer ihåg, höjde aldrig rösten mot oss barn, så heller inte mot mig denna kväll. Däremot var hon mästare på att avleda. Hon sa till mig att lyfta på locket på mjölkspannen, för hon var alldeles säker på att det blivit smör eftersom det gungat så mycket. Naturligtvis gick på finten och kikade efter…Efter detta kallade vi alltid höga vågor för smörvågor och jag kikade inte fler gånger i spannen – familjens tråkningar glömmer jag aldrig. ”Kika i brunnen – det kanske har blivit sockerdricka”.

Långt senare, många år, efter det att Aina inte hade några kossor kvar – blev jag och min syster och en vän till henne räddade till livet av Ainas man – Erik. En man som nog inte gjort något aktivt tidigare i sitt liv. Hans insats var blygsam – men Ainas omsorg desto större.

Det var mellandagar och en ljummen december. Vi åkte till landet för att fira nyår, syster, väninna, jag.Vi rodde från Alsvassen med Atlanta (motorn var avhängd i november) och hade trevligt. Vintern kom. Jag visste att det kunde frysa fort och tänkte ut att den kortaste vägen – om det fryser till – är att båten ligger mot Glyxnäs. Jag rodde runt och förtöjde på ”utsidan”. Kerstin och Karin (Svante Näsmarks lillasyster) tyckte inte att det var någon fara på taket. Men det var det. På morgonen ringde fiskare Eriksson och – varnade att ”nu har det frusit – ni måste ge er iväg innan vattnet är med nyis”.

Vi hann inte. Vi måste ju städa, låsa, packa. När vi kom ner till Atlanta var sundet till Blidö, Glyxnäs, fruset. Det blåste snö, var kallt, men isen var ju ganska tunn så vi började att ro. Vi kom halvvägs – då insåg vi att vi inte kommer längre med att ro. Det blev dessutom mörkt. Min idé var att om jag satte mig i fören och sparka sönder is och att någon knuffade med en åra skulle vi komma framåt. Det blev en kamp: ”sparka på andra sidan” ”i mitten” blev hennes anvisningar och tiden gick. Sakta sparkade/stakade vi fram. Men det var minus. Atlanta blev allt mer djupgående pga nedisning och mina sparkar blev mer ett plumsande under isen. Jag sparkade alltmer uppåt för att har sönder is än från början uppifrån. Byxorna frös till is – och jag fick svårt att sparka – det tog emot och isen i byxorna skavde mot benen. Snöfallet och mörkret gjorde att vi inte kunde se hur lång det var kvar till bryggan som vi skulle till. Vi kämpade på. Då hörde vi så småningom Eriks röst: ”Ska jag hjälpa er?” Det var en fråga! Han väntade på svar! 10 meter kvar och jag kände hur det rann utefter byxbenet – det var länge sedan jag kissade på mig. Han kunde ju faktiskt försökt att slänga ut en lina, rep eller snöre! Ingen orkade svara så jag och systerns väninna kämpade fram till bryggan. Jag satt i fören och kom iland först. Då insåg nog Erik hur illa det var ställt. Han hjälpte mig upp ur båten. Och vidare. Syster, väninna kravlade sig upp på bryggan. När jag vände mig om såg jag Atlanta ligga med vatten jäms med relingen. Några meter till och vi hade sjunkit. Båten var helt nedisad och min syster kom inte loss från aktertoften. Vatten hade skvalpat över relingen hennes kläder var fastfrusna i is – jag kommer fortfarande ihåg ljudet när hon slet sig loss.

Jag var genomblöt, genomfrusen, nedkissad och nedisad… Jag fick varma, torra kläder (Eriks).

Jag förstod inte allvaret i händelsen – vilket inte var en ”nära dödenupplevlse” förrän sommaren efter. Vi åkte till fiskarn för att köpa gädda. Han hade ju naturligtvis blivit underrättad om vad som hänt – och vad som inte hände! Han hade under våren synat vår båt och konstaterat att borden i fören var sargade av isen och det som räddat oss var att vattnet hade frusit i sprickorna.

Väl hemma i stan frågade vår far var vi hade haft det bra och svaret blev att vi haft trevligt på landet och att vi åkte hem tidigare än beräknat. Med detta lät han sig nöja. Den vådliga överfarten fanns det ingen anledning att berätta om….vi ville ju åka ut fler gånger!

Jag vet inte än i denna dag hur båten togs om hand – men på våren var Atlanta redo för nya smörvågor.