MARKS OCH MINA MINNEN FRÅN LANDET

Annika Une

I slutet av 40-talet hyrde Allan och Brita Lundsnäs på Korpholmen. För Marks del fanns ju hans bästisar Lena och Jossan där – annars minns han mest, att där fanns mögel och att man måste gå uppför trappan på utsidan av huset för att komma upp till sovrummen.

Jag kom ut till skärgården första gången 1956, samma år, som jag träffat Mark! Jag fick följa med Unes till Stugholmen. Fram till och med 1959 hyrde de på Stugholmen. Det var 1 liten stuga med kök, kammare och veranda och ett ”sovhus” vid Djupsundet, där Allan och Mark fick bo, när jag var med. Den stugan tittar vi på nu från vår veranda, sedan mer än femtio år. Den har fått större fönster och på udden ligger en bastu med brygga, men visst minns jag de härliga somrarna i slutet av 50-talet.

För första gången i mitt liv var jag med om båtturer ut bland öarna, med Nisses båt Gungafin. Med Unes Pumsbullan la man nät och långrev och åkte från Stugholmen till Korpholmen – inga längre turer, alltså. Här fick jag också mina första fiskeminnen – nyfångad abborre, rensad och stekt, utan ben!

Jag var också stor nog (=konfirmerad) för att få vara med på Korpholmens båtklubbs årssammanträden redan 1956. Jag lyssnade imponerad, ibland oförstående, mycket skrattande, till seniorernas avancerade juridiska vändningar.

Hösten 1959 ville Westerbergs dotter med familj överta stugorna. Hennes barn och barnbarn bor där nu – de är Björn Söderbergs kompisar och det känns trevligt!

Samma år i januari föddes Clas, Hasses och Christinas äldste son. Det var också samma år som Hans och Christina köpte sin tomt på Sviholmen. De valde H-tomten av hänsyn till småbarn – stranden var långgrund och risken för drunkning mycket liten.

Somrarna -60 och -61 fick Mark och jag bo i Alphyddan när vi var på ön och mycket roligt hade vi. Alla minns Lenas och Jannes kräftskiva, där Lena tackade nej till Bethges erbjudande att låna nubbeglas: ”Våra vänner super inte”. Den meningen borde finnas med i Pelle Holms Bevingade ord!

Hasse byggde deras första hus, lillstugan. De köpte första snurran, som döptes till Babb, – det var det enda ordet Clas kunde säga!

1961 fattade vi mod och åkte över till Fadersfriden och undrade, om vi fick köpa en tomt. Farbror Calle svarade, att Jossan först måste få välja mellan de återstående tomterna, A-, B- och E-tomterna. Alla barn Hedström fick en tomt i lysningspresent, som bekant. Som tur var för oss valde han B-tomten, så vi fick köpa E-tomten. Jag minns fortfarande känslan, när vi i augusti -61 gick bland blåbärsriset och kände, att ”det här är vår tomt – världens vackraste utsikt!

På sensommar och höst -61 byggde vi boden och där bodde vi sommaren -62. Det var lite tungt att handsåga i asfaboard, kommer jag ihåg.

Vi hade tur med vädret 1962 – det var en solig sommar och vi var unga och glada! Boden rymde 1 ovanpåvarandra-säng, 1 gasol-spis, 1 nedfällbart litet hemsnickrat bord, och 2 små hyllor för glas och porslin. Huset var, och är fortfarande, så litet (2x3m?), att vi fick göra en dörr på varje kortsida. Det var lite svårt att mötas inomhus. Alla måltider intogs utomhus, där vi hade Mommos och Dottas gamla trädgårdsbord och d.o. hammock – desamma, som står på verandan nu! Hammocken är densamma, bordet är nysnickrat av Mark, samma stuk men lite bredare för att räcka till 8 personer.

Den sommaren grävde Mark gropar för grunden till första huset och murade gråsuggorna. Under vintern 62-63 byggde Mauritz och hans hantlangare huset, som vi på våren och sommaren tapetserade, målade och inredde. Det var STORT – 20 m²! Under sommaren 1964 byggde vi första verandan.

Vi hade ju skaffat oss en liten fin båt med snurra, som behövde en brygga. Innan vi fixat brygga fick vi lägga till vid lilla flata klippan nära viken mot Pederbys. Jag kan fortfarande se, hur Mark stod med ett ben i båten, ett ben på klippan och famnen full med tung cementpåse. Jag stod på berget med förtampen och skulle se till, att båten låg kvar på sin plats. Vilket den gjorde, tack vare att Mark med starka benmuskler pressade in aktern mot bergen, när den började flyta ut!

Vi brydde oss aldrig om att döpa båten – den fanns ju, och ”båten” kunde bara vara den. Efter några år meddelade Pyn vid båtklubbens årsmöte, att man beslutat att tvångsdöpa fartyget till Konung Gustav VI Adolf. Vilket accepterades och båten går fortfarande under namnet Konungen.

Förutsättningen för en brygga vid vår södra tomtgräns var något långt och stadigt, som bryggan kunde vila på. Just då sågade Söderbergs ner långa, friska, stadiga tallar – en sådan skalad stam blev stommen till vår första brygga.

Huset var inrett med ”kök” till höger, när man kom in genom dörren, sängarna i vinkel utmed väggarna och matbord där det står idag. 1964 föddes Viveka och då blev vårt rum lite mindre – i gengäld blev det lilla huset en tvårummare! Väggar med skjutdörr avskärmade barnsäng och byrå – skötbord fanns det inte plats för, men matsalsbordet dög bra.

Den sommaren hade Hunes och vi azzado på berget. Det var en ovanligt varm och solig dag och lammet roterade på grillen på berget. Alla båtklubbens medlemmar kom, drinkade, solade och väntade på att maten skulle bli klar.

Det var varmt och festandet varvades med bad. Passagerarna, som passerade på Kung Agne, minns nog den nakne mannen på bryggan norr om flygringen, 1964!

1970 byggdes nya huset, d.v.s. sovrummen.

1974 på hösten köpte vi Monark 670 på hösten och för att förekomma Korpholmens båtklubb döpte vi den till Sviholmen I (som en parallell till Waxholm I) liksom nästa båt, en Flipper 760, som döptes till Sviholmen II.

Gästhuset började byggas 1985 och då hade H´Unes och vi årets båtklubbsfest, med alla ”gamlingar” med, d.v.s. Calle och Bibbi, Brita och Per-Axel Weslien. Det var nog sista gången P-A var med? Middagen serverades i H´Unes hus och sammanträdet genomfördes där – dans och efterlustigheter avnjöts på våra verandor.

Samma år chockade Mark våra ”stadsgäster” med en strömmingsfångst på 200 kg! Det ålåg alla hushåll på ön, som ville vara vän med oss, att ta emot en hink med strömming!

1995 skedde stora ombyggnaden. Husen fick en inre öppning! Köket flyttades till motstående sida (Vivekas första rum) och nyinreddes. Samma år inleddes tvättrumsbyggnaden, som var klar 1996. Vi slapp gå ut mitt i natten och kissa! Sagolikt!!! Fästingarnas tid var nästan förbi.

2000 byggde Per ett burspråk i vardagsrummet, vilket gjorde huset ännu ljusare.

2007 fann vi, att tallarna mot söder vuxit sig alldeles för höga och skymde solen. Vi markerade de högsta och mest skuggande med rött garn och under hösten/vintern sågade Peter Neretnieks ner 25 träd! Solen lyser nu på båda verandorna och marken har blivit vackert grön.

Viveka har nu övertagit landet med allt arbete det innebär – vi kommer bara ut och har det skönt!